Berömda avslutningshål
Avslutningshålets dramatik
Inget hål på en golfbana bär mer vikt än det 18:e. Det är där runder avslutas, mästerskap avgörs, comebacks görs och drömmar krossas. Arkitekter vet det och lägger en oproportionerlig del av sin kreativa energi på hur de avslutar sina banor. De bästa 18:e hålen är designade för att skapa dramatik utan att vara orättvisa – de belönar mod och bestraffar feghet, men de ger också möjligheter till räddning för den som behöver den.
18:e på Augusta National – par 4, 465 yards
Augusta Nationals 18:e hål, känt som "Holly", är en av de mest igenkänliga avslutningarna i golfen. Från tee kräver det en draw längs en stigande fairway mot en green som backar upp mot en publikläktare full av skrikande fans. Bunkrarna på höger sida av greenen och det branta backslovet till vänster punisherar felbedömningar, och den låga greenens hastiga rollning gör låghandikapputtslagen minst sagt nervösa.
1986 gick Jack Nicklaus upp på greenen på 18:e med en enbirdielead och behövde bara hålla nerven. Hans birdie-putt gick in och han vann The Masters vid 46 år – fortfarande det äldsta major-segern i historien. 2019 stod Tiger Woods på samma green och avslutade sin comeback med ett 1-under-par i hål 18, den putt som beseglerade hans femte Masters-titel.
18:e på Carnoustie – par 4, 499 yards
Carnousties avslutningshål är ett av Skottlands hårdaste. Langs-an-side-burnann (Barry Burn) slingrar sig framför greenen inte en utan två gånger, och de kan kosta ett major-mästerskap med ett felbedömt slag från 150 meter.
1999 stod Jean van de Velde på greenen med tre slag kvar att ta och en trelead. Han valde driver istället för järn från tee – ett beslut som fortfarande diskuteras – och bollen hamnade i rough. Från roughen träffade bollen grandstanden och studsade ut i roughen igen. Sedan hittade han Barry Burn. Han stod till slut i vattnet med byxbenen uppkavlade, tog en straffdropp och bärgade trippelbogey. Paul Lawrie vann play-off och Carnoustie gick in i golfhistorien som dramatiken platts.
18:e på Pebble Beach – par 5, 543 yards
Pebble Beach's avslutningshål är ett av de vackraste i golfen – en par 5 längs klippkusten med Stilla havet på vänster sida hela vägen in mot greenen. Det är designat av Jack Neville och Douglas Grant, öppnad 1919, och har stått värd för fem US Open.
1982 avgjordes US Open när Tom Watson chippade in för birdie på hål 17 och sedan birdiade hål 18 för att slå Jack Nicklaus med ett slag. Hålets dramatik är inte bara i tekniken – det är i panoramat, i bränningens brus och i känslan av att världens mest kända kust är din golfbana. Sista hålets par-5-karaktär innebär att en eagle i princip alltid är möjlig och att dubbelbogey alltid lurkar.
18:e på St Andrews Old Course – par 4, 357 yards
The Home Hole på Old Course är ett av golfens mest laddade rum. Valley of Sin – den djupa sänkan framför greenen – har slukat puttar och skapat drama sedan 1800-talet. Hålet är inte tekniskt svårt – det är relativt kort, fairwayen är bred, och green-ytan är enorm. Men belastningen av historien och publiken längs Swilcan Bridge och den välkända byggnadskulissen gör det omöjligt att spela i fred.
Nick Faldo gick in med en putt på 2 meter på 18:e för att vinna Open 1990. Costantino Rocca sänkte en dramatisk chip-in från Valley of Sin 1995 för att tvinga fram en play-off mot John Daly – en av de mest teatraliska räddningarna i major-historiken. St Andrews 18:e är golf i sin kulturella essens.
18:e på Torrey Pines (South) – par 5, 570 yards
Torrey Pines South är en mjuk kustbana med dramatiska klippkanter mot Stilla havet. Det 18:e hålet har ett uppförsliggande fairway, en djup bunker till vänster om greenen och en amphiteathral publiczon som gör seg till kistan.
2008 US Open avgjordes på detta hål under play-off. Tiger Woods, spelandes med ett sprunget benligament och stressfraktur, sänkte en 12-fotsbirdie-putt på 18:e under den sista rundan för att tvinga play-off mot Rocco Mediate. Play-offen gick till plötslig döden och Woods vann till slut. Det var hans sista major-seger och ett av golfens absoluta dramatiken ögonblick.
18:e på Medinah (Course 3) – par 4, 440 yards
Medinah Course 3 är känd för sin parklands-skönhet i utkanten av Chicago och har stått värd för tre US Open och en Ryder Cup. Det 18:e hålet klättrar uppför en bred fairway mot en green omgiven av bunkers och en tät publik.
Under Ryder Cup 2012 behövde Europa 4 poäng i sista dagens singelspel med 10-6 i underläge mot USA – ett underläge som ingen Ryder Cup-lag i historien haft och vunnit från. De tog 8,5 av 12 möjliga poäng och vann på 18:e hålet med Martin Kaymer's inputtade par mot Steve Stricker. "The Miracle at Medinah" kallas den Ryder Cup i varje café i Europa där golf diskuteras.
18:e på Oakmont – par 4, 484 yards
Oakmont Country Club i Pennsylvania är kanske USAs hårdaste US Open-bana. Det 18:e hålet slutar uppförbacke mot en green som lutar hårt vänster-till-höger. Greenerna på Oakmont är legendariskt snabba – under US Open mäts dem till Stimp över 13.
Johnny Miller's 63 på fjärde rundan 1973 på Oakmont – fortfarande den bästa avslutande runden i US Open-historia – innefattade ett birdie på 18:e med en 25-foters putt. Rory McIlroy vann 2016 US Open på Oakmont med ett -4 under par och avslutade med ett par på 18 som var mer nervöst än vad scoren antyder.
Om du vill utforska banorna där dessa berömda avslutningshål återfinns kan du öppna kartan och se var de ligger.