Berömda golfbanearkitekter – männen som byggde golfens kanon
Arkitekturens rötter i Skottland
Golfbanearkitektur som medveten konstnärlig disciplin är relativt ny. De tidiga länksbanorna formades av naturen och boskap, inte av designer: St Andrews Old Course, Prestwick, Musselburgh – dessa var landskap som anpassades till golf snarare än skapades för det. Ändå fanns det tidigt individer som utövade vad vi nu kallar arkitektur.
Old Tom Morris är den naturliga startpunkten. Fyra gånger Open Champion, greenskeeper och clubmaker vid St Andrews, Morris designade eller renoverade ett imponerande antal banor under andra halvan av 1800-talet. Machrihanish, Muirfield (ursprungliga layout), Brora, Royal County Down – hans signatur är en respektfull användning av naturlig terräng, med greener och bunkers som följer markens naturliga rörelser snarare än att tvinga en konstlad ordning på landskapet.
Willie Park Jr och Harry Colt
Willie Park Jr var en annan tidig britisk designer av hög kaliber. Hans verk Sunningdale Old Course (1901) är ett mästerverk av heathland-golf – en bana som kombinerar tall och ljung med en intelligent spelriktning som fortfarande anses vara bland de skickligaste lay-outsen i England. Sunningdale Old Course, renoverad och skött av Matt Studdert-Kennedy på senare tid, rankas konsekvent högt i brittiska banlistan.
Harry Colt tog arkitekturen in i 1900-talet med en intellektuell rigorositet som saknade motstycke. Som sekreterare vid Sunningdale bevakade han förverkligandet av Park's design och designade sedan Sunningdale New Course (1923), Eden Course vid St Andrews och Wentworth West Course (1926). Colts greener är subtila, strategiskt använda och sällan spektakulära men alltid minnesvärda. Pine Valley Golf Club i New Jersey, designad av George Crump med Colts råd, anses ofta vara världens bästa bana.
Donald Ross: den skotske exportören
Donald Ross emigrerade från Dornoch, Skottland, till Amerika 1899 och transformerade USA:s golflandskap mer än någon annan enskild person. Pinehurst, Seminole, Oakland Hills, Oak Hill, Inverness, Scioto – listan på Ross-designade banor läser som en karta av det amerikanska golfets historiska axlar.
Ross är känd för sina "turtleback"-greener: upphöjda, rundade grönytor som avvisar slag som landar med fel vinkel eller för lite backspin. Bunkers placeras inte för att döda slag utan för att beröva spelaren av den bästa linjen. Det finns en underliggande demokrati i Ross' design – banan utmanar varje nivå av spelare, men de bästa spelnivåerna belönas tydligast.
Pinehurst No. 2 är hans opus. Renoverad 2011 av Coore & Crenshaw, som återförde de naturliga sandökenarealerna som har försvunnit under decennier av gräskultivering, är banan återigen det arbete Ross förmodligen avsett – en bana där missar runt greener bestraffar inte med vatten eller sand utan med svåra chips och pitchs.
Alister MacKenzie: strategisk skönhet
Alister MacKenzie är kanske den mest intellektuellt komplexa av golfens klassiska arkitekter. Ursprungligen brittisk arméläkare, besatt av principerna för kamouflageteknik under Boer-kriget, omvandlade MacKenzie dessa teorier till banlayout-principer: bunkers ska verka mer hotfulla än de är, den bästa linjen ska inte vara uppenbar vid första anblicken, grönytor ska erbjuda multipla spellinjer och multiplicerade läsningar.
Cypress Point Club (1928) på Monterey-halvön är kanske världens vackraste golfbana. Hål 16, ett 231-meter par-3 med ett långt carry över Stilla havet, är ett av de mest fotograferade hålen i golf. MacKenzies förmåga att integrera havsklippornas dramatik med golf-strategi på detta hål är oöverträffad.
Augusta National (1933), samdesignat med Bobby Jones, är hans mest besedda verk. Banans greener – Amen Corner, hål 12:s "Golden Bell", hål 13:s par-5 med Rae's Creek – är strategiska masterverk. MacKenzie hann aldrig se Masters spelas; han avled i januari 1934, kort efter att Augusta öppnade. Hans designfilosofi lever i varje Masters-runda.
A.W. Tillinghast
A.W. Tillinghast, "Tillie the Terror", formade det amerikanska golflandskapet under 1920- och 30-talen med en öronmärkande aggressivitet. Baltusrol (Upper och Lower), San Francisco Golf Club, Winged Foot (East och West), Ridgewood Country Club, Philadelphia Cricket Club – hans portfölj är imponerande i sin storlek.
Winged Foot West är Tillinghast vid sin bästa: en lång, krävande parklandsbana med upphöjda, snäva greener som bestraffar och greener som ger sällan utdelning utan ett exakt järnspel. US Open på Winged Foot är konsekvent bekymmersamt: 1974 stängde Hale Irwin med 287 och vann komfortabelt.
MacKay, Jones och den moderna eran
Pete Dye revolutionerade banlayout i andra halvan av 1900-talet med aggressiva, teatraliska design: TPC Sawgrass Stadium Course (1982) med det kringflutna hål 17-green, Harbour Town Golf Links på Hilton Head med sin röda fyr som bakgrund, PGA West Stadium Course i Palm Springs. Dyes design provocerar medvetet – han har mer vatten, mer sand och mer dramatik per hol än de flesta contemporaries.
Robert Trent Jones Sr producerade mer banlängd än nästan någon annan – över 500 banor globalt. Kortfattat kan hans approach sammanfattas: lång, teknisk, svår, med stora bunkers och vatten som primära strategiska element.
I nutiden är Tom Fazio, Rees Jones, Tom Doak och Bill Coore/Ben Crenshaw de ledande namnen. Coore & Crenshaw, känt för naturalistisk, klassicistisk design, har givit oss Bandon Trails, Sand Valley och Cuscowilla – banor som söker minimalt ingrepp och maximal integration med naturlig mark. Öppna kartan för att utforska dessa och andra banor designade av världens mest ansedda arkitekter.
Arvet är spelet
Det som förenar alla dessa designers är en förståelse för att en golfbana inte är ett hinder-kurs – det är ett strategiskt landskap. De bästa banorna ger varje spelare vid varje nivå en klar och meningsfull valsituation på varje hål. Svaret på vad som gör en bana stor är att den aldrig slutar erbjuda beslut värda att tänka på.